Tempel visit

Häromdagen bestämde vi oss att se lite mer av landet, och fick tips av en på hotellet att åka till ett tempel, den enda som kan engelska i det här landet förövrigt. Inte ens dom hos Doktor Dong som Craig var och hälsade på när han va sjuk kunde engelska. Dom hade en teori om att han hade fått nått som hette dengue feber, och Craig frågade lite förskräckt "is it dangerous? can you die?", och till svar fick han ett glatt "yes" med ett brett leende på läpparna från sjuksköterskan. Craig blev ju livrädd där han låg helt utslagen av sjukdomen, och när vi googlade det visade det sig ju inte alls vara farligt. Sen var det ju inte ens den sjukdomen han hade heller.

Ungefär på den nivån är engelskan här. Vet inte hur många gånger vi fått fel beställningar av maten på grund av att dom inte ens kan engelskan för sin egen meny. Vi kommer iallafall åka ifrån det här landet som nya mästare på teckenspråk!

Tillbaka till templet vi åkte till. Det låg högt uppe på ett berg och den otroligt fina utsikten var halva grejen med det hela. Vi fick åka upp i en sån där stor linbana som man sitter i, vad det nu heter. Sen väntade oss huntratals trappor i värmen. Man får inte va rädd för att svettas!

Har ni sett mulan-filmen? En av mina favoriter som liten, och det kändes i princip som att vi hade hoppat rakt in i den filmen.

Rätt in i mulan-filmen, bara den röda ödlan som saknas! 

Ungefär 1% av alla trappor kan ni se på den här bilden. Heja heja! 

En Craig, en Caroline och lite fin utsikt

Hittade en ganska så enorm buddha liggandes i skogen också

Igår var det sedan dags att lämna hotellet vi bott på dom här två veckorna, för att ta oss till Ho Chi Minh City, som tar ungefär 5 timmar med bil att åka till. Där har vi nu bott på hotell över natten, så det inte blir så långt att ta sig till flygplatsen vid hemfärden.

Dom där 5 timmarna i bilen är nämligen väldigt hemska. Det här landet är oerhört jobbigt att åka bil i. Det är varmt, det är små, riktigt små guppiga vägar, där ungefär 80% av trafiken består av moppar. Inte nog med det, utan varje gång en bil kör förbi en moppe så tutar den.

Ja, som ni kanske förstår så blir det ett antal tutningar. Och att lyssna på det i 5 timmar är inte det roligaste jag hört. Men resan gick ändå över förväntan. Vi tycks ju ha överlevt. Är glad att jag satt i en bil och inte på en moppe iallafall! Skönt att ha den gjord också och slippa ta det i följd med ca 2+10 timmar hem i flyg.

Ciao från Ho Chi Minh City!